Det är inte människor som går sönder – det är systemen

Under lång tid har ohälsa i arbetslivet förklarats på samma sätt.

Individen är stressad.

Individen är inte tillräckligt resilient. Individen behöver återhämtning, träning eller bättre balans.

Men om vi zoomar ut framträder en annan bild.

För när hundratusentals människor varje år blir sjukskrivna är det svårt att kalla det ett individuellt problem. Då handlar det inte längre om enskilda val utan om strukturer.

Ett växande systemfel

I Sverige får mellan 620 000 och 630 000 personer sjukpenning varje år enligt Försäkringskassan. Sjukskrivningar är dessutom som vanligast i åldrarna 50–59 år mitt i arbetslivet, inte i början eller slutet.

Bakom många av de längre sjukfallen finns psykiska diagnoser och muskuloskeletala besvär, som rygg- och ledproblem. Det visar analyser från AFA Försäkring.

Det här är inte slumpmässiga utfall, det är mönster och mönster uppstår inte i individer, de uppstår i system.

Sjukpyramiden, det vi inte ser

För varje person som blir sjukskriven finns många fler som redan befinner sig på väg dit. Det är här vi behöver förstå det som kan beskrivas som en sjukpyramid.

Längst ner finns de tidiga signalerna, trötthet, sömnproblem, minskad motivation, små återkommande besvär.

I mitten, återkommande sjukfrånvaro, smärta som inte går över, kognitiv trötthet.

Längst upp, sjukskrivning och i vissa fall permanent utanförskap från arbetslivet.

Problemet är att de flesta organisationer bara agerar högst upp i pyramiden, när problemen redan blivit kostsamma och komplexa, men det är inte där ohälsan börjar.

Olika jobb, olika förutsättningar för hälsa

En annan avgörande faktor som ofta förbises är att arbete inte är neutralt. Olika jobb skapar olika typer av belastning och därmed olika risker. I vissa yrken är kroppen det primära arbetsverktyget. Belastningen är fysisk, ofta repetitiv och svår att påverka.

I andra yrken är det kognitiva kraven som dominerar, högt tempo, ständig tillgänglighet och komplex problemlösning.

Och i många roller inte minst inom vård, omsorg och service är det den emotionella belastningen som är störst. Det innebär att hälsa i arbetslivet inte kan förstås utan att förstå arbetets villkor.

När vi lägger ansvaret fel

Trots detta fortsätter många organisationer att rikta sina insatser mot individen. Man erbjuder friskvårdsbidrag, träningsinitiativ eller inspirationsföreläsningar. Insatser som i grunden är positiva, men som ofta saknar koppling till den faktiska arbetsmiljön.

"Det skapar en paradox"

Samtidigt som kraven i arbetet består, eller till och med ökar, förväntas individen själv kompensera för systemets brister, och när det inte fungerar? Då upplevs det som ett personligt misslyckande.

Ett skifte i perspektiv

Om vi menar allvar med att minska ohälsan i arbetslivet behöver vi flytta fokus.

Från individ till struktur, fråm symptom till orsak och från reaktivt till förebyggande.

Det innebär att börja ställa andra frågor:

• Hur är arbetet organiserat?

• Vilken kontroll har medarbetare över sin situation?

• Hur ser balansen ut mellan krav och resurser?

• Vilka tidiga signaler fångar vi och vilka missar vi?

Först när vi börjar där kan vi påverka det som faktiskt driver ohälsa.

Framtidens arbetsliv avgörs här

Vi står inför en utveckling där färre ska arbeta och fler ska försörjas. Samtidigt ökar sjukskrivningarna i de grupper vi är mest beroende av. I det läget räcker det inte att stärka individen, vi behöver bygga system som människor håller i, för det är inte människor som går sönder, det är systemen de arbetar i.

Att börja där det faktiskt gör skillnad

Att förebygga ohälsa handlar i grunden inte om fler initiativ utan om rätt insatser, på rätt nivå.

Det handlar om att förstå hur arbete påverkar människor i vardagen. Att fånga signaler tidigt, och att arbeta systematiskt med de faktorer som faktiskt gör skillnad över tid.

Allt fler organisationer börjar nu röra sig i den riktningen. Från punktinsatser till helhet, från generella lösningar till arbetsplatsnära arbete.

Det är också där vi på Holistal valt att lägga vårt fokus i skärningspunkten mellan individens beteenden och organisationens struktur.

För det är först när de två hänger ihop som verklig förändring sker.