Ett land som behöver rusta upp — inifrån

Sverige rustar, försvarsbudgetar ökar, materiel beställs och beredskapen stärks, men det finns en dimension av upprustningen som sällan diskuteras, folket som ska bära det.

Modern krigföring ställer extrema krav på fysisk uthållighet och mental motståndskraft. Men de människor som ska möta de kraven formas inte i lumpen, de formas på arbetsplatser, i vardagsvanor och i den återhämtning som antingen sker eller uteblir, år efter år.

”Och där ser bilden oroande ut”

Enligt en analys baserad på Plikt- och prövningsverkets data skulle bara ungefär en av sju ungdomar klara Försvarsmaktens krav vid mönstring, det vill säga cirka 13,7 procent av en hel årskull. 

Regeringen har meddelat att de vill utöka antalet värnpliktiga från 5 000–6 000 till 10 000 personer per år, och Försvarsmakten har signalerat att fler omotiverade 18-åringar kan komma att kallas framöver. 

Både fysiska och psykiska förutsättningar påverkar bedömningen vid mönstring. 

Det innebär att Sverige vill fördubbla antalet värnpliktiga, men rekryterar från en population där bara var sjunde klarar kraven.

Stressrelaterad ohälsa ökar, sömnproblem är utbredda, allt fler unga når arbetslivet redan utmattade. Vi bygger ett försvar på en befolkning som aldrig fått rätt förutsättningar att faktiskt hålla.

Det är inte ett försvarsproblem, det är ett samhällsproblem och det börjar på arbetsplatsen.

Försvaret ser det, gör arbetslivet det?

Under konferensen M4 Health vid Linköpings universitet blev sambandet glasklart. Försvarsmakten arbetar nu aktivt med digitala hälsotvillingar och preventiva system för fysisk och mental resiliens kontinuerlig uppföljning av återhämtning, belastning, sömn och långsiktig prestationsförmåga för att bygga människor som håller under press.

Det är en satsning born out of necessity. Erfarenheter från moderna konflikter visar att uthållighet och mental motståndskraft är lika avgörande som utrustning och taktik.¹

Men det som slog oss på Holistal, när vi deltog som föreläsare på konferensen, var hur exakt samma utmaningar redan finns i det civila arbetslivet, utan att mötas med samma allvar.

Sjukskrivningar kopplade till stress och psykisk ohälsa fortsätter att öka.² Många organisationer arbetar fortfarande reaktivt — insatser sätts in först när människor redan har tappat funktion. Och ändå lägger samhället i genomsnitt mindre än 3 procent av hälsoutgifterna på förebyggande insatser, enligt OECD.³

Vi väntar tills folk går sönder, sedan försöker vi laga dem

Arbetsplatsen är den viktigaste arenan vi inte använder

Hållbar hälsa skapas sällan genom punktinsatser, ändå stannar många företags hälsoarbete vid friskvårdsbidrag, en inspirationsföreläsning eller enstaka initiativ. Det är välmenande satsningar, men de förändrar sällan det som faktiskt avgör hur människor mår, arbetsbelastning, kultur, ledarskap, återhämtning och de strukturer som omger oss varje dag.

Arbetsplatsen är en av få arenor där människor befinner sig kontinuerligt, påverkas av gemensamma strukturer och faktiskt har möjlighet att bygga hållbara vanor tillsammans. Det är där beteenden formas och det är där de kan förändras.

Framtidens hälsosystem kommer inte längre kunna skilja mellan vård, arbetsliv och prevention på samma sätt som idag. AI och digitala verktyg börjar nu användas för att förstå hälsa kontinuerligt snarare än vid enstaka vårdbesök.⁴ Men tekniken i sig löser ingenting. Den stora frågan handlar om hur vi skapar strukturer, ledarskap och kontinuitet som faktiskt hjälper människor att förändra beteenden över tid.

Kanske behöver framtidens organisationer arbeta lika systematiskt med mänsklig hållbarhet som med traditionellt arbetsmiljöarbete. Inte genom fler kortsiktiga wellness-insatser utan genom långsiktiga strukturer och verkligt stöd för beteendeförändring.

Det är också en av anledningarna till att Holistal tillsammans med Wingspan och Mälardalens universitet nu vill utforska hur systematiskt hälsofrämjande arbete kan bli en mer naturlig del av framtidens arbetsliv.

Frågan vi inte längre kan skjuta upp

Ett land som rustar sitt försvar men inte sina människor bygger på en bräcklig grund.

Frågan är inte längre om arbetsgivare ska arbeta förebyggande med hälsa. Frågan är hur långsiktigt och systematiskt det arbetet behöver bli och om vi är beredda att ta det på samma allvar som vi nu tar försvarsförmågan.

För i slutändan handlar både nationell beredskap och ett hållbart arbetsliv om samma sak

Människor som faktiskt håller

Källor

¹ NATO (2023). Human Performance in Military Operations. NATO Science and Technology Organization. https://www.sto.nato.int

² Försäkringskassan (2024). Sjukskrivningar i Sverige. https://www.forsakringskassan.se

³ OECD (2023). Health at a Glance 2023. OECD Publishing. https://doi.org/10.1787/7a7afb35-en

⁴ Topol, E.J. (2019). High-performance medicine: the convergence of human and artificial intelligence. Nature Medicine, 25, 44–56. https://doi.org/10.1038/s41591-018-0300-7