Unga mår allt sämre och arbetslivet är nästa avgörande arena för hälsa

Utvecklingen syns redan vid mönstring.

Och den borde oroa fler än Försvarsmakten.

År 1995 bedömdes 27 procent av unga ha bristande fysisk eller psykisk hälsa. År 2017 hade siffran stigit till 46 procent. Prognoser pekar på att uppemot 80 procent kan klassas med poor health inom tio år om trenden fortsätter.

Detta är inte en tillfällig svacka i välbefinnande. Det är ett tidigt tecken på ett systemfel och på en hälsokris som börjar långt innan vården möter individen.

Redan i sena tonåren syns lägre fysisk kapacitet, sämre stresstålighet och minskat psykiskt välbefinnande. När dessa unga kliver in i arbetslivet följer hälsoläget med. Konsekvenserna blir tydliga i form av lägre motståndskraft mot belastning, kortare väg till sjukskrivning och svagare långsiktig prestationsförmåga.

Samtidigt förändras samhällets förutsättningar snabbt. 

Antalet personer över 80 år ökar kraftigt och står redan för omkring hälften av vårdkostnaderna. Den arbetsföra befolkningens hälsa försämras, samtidigt som tillgången på arbetskraft minskar. Kombinationen är svår att bortse från.

Detta gör dagens vårdmodell strukturellt ohållbar. Den är byggd för att reagera på sjukdom inte för att möta en situation där ohälsa blivit norm tidigt i livet och pågår under stora delar av arbetsåren.

När ohälsa uppstår tidigare och varar längre räcker det inte att agera först när individen blivit patient. Förebyggande arbete måste ske där vardagen pågår. 

Här blir arbetslivet en avgörande arena.

Det är i arbetslivet som hälsa byggs upp, där beteenden formas och där ledarskap och kultur får direkt effekt på hälsa och återhämtning. Det är också här som tidiga signaler kan fångas, långt innan diagnos och sjukskrivning.

Holistal verkar just i detta skifte. Genom att kombinera beteendeforskning, datadriven analys och strukturer för mikrovanor skapas förutsättningar för ett mer proaktivt och prediktivt hälsoarbete i arbetslivet. Inte som punktinsats, utan som en del av organisationens sätt att fungera.

Det handlar inte om att ersätta vården, utan om att avlasta den. Om att ta ansvar tidigare i kedjan, där påverkan fortfarande är möjlig.

De unga som idag mönstrar med låg fysisk och mental kapacitet är morgondagens arbetskraft.

Hur vi möter dem? och vilka strukturer vi erbjuder i arbetslivet kommer att avgöra om utvecklingen fortsätter eller vänds.

Frågan är inte om arbetslivet redan är en del av hälsosystemet? Det är det, frågan är om vi väljer att ta det ansvaret medvetet.