Signalerna finns, men vi missar dem...

Att vi ser psykisk ohälsa för sent handlar inte om att signalerna saknas, de finns där.

Men de är sällan tydliga, och de passar sällan in i hur vi är vana att upptäcka problem i arbetslivet.

Psykisk ohälsa börjar ofta i det subtila. I små förändringar som över tid blir något större. En energi som inte riktigt räcker till. Ett fokus som sviktar. En person som tidigare varit engagerad men som gradvis drar sig undan.

Det är förändringar som är lätta att förklara bort. Som tillfälliga. Som en period med mycket att göra och ofta är det precis så de också uppfattas.

I ett arbetsliv där tempot är högt och uppmärksamheten riktas mot det som är mest akut, blir det naturligt att det som är otydligt får mindre utrymme. Det som inte kräver omedelbar handling riskerar att passera obemärkt.

Samtidigt har många blivit allt bättre på att dölja hur de mår, att fortsätta leverera, att hålla uppe tempot och att inte visa när något inte fungerar. Det gör att signalerna inte bara är subtila de är också ofta medvetet nedtonade.

Det förstärks i ett arbetsliv där närvaro inte längre betyder samma sak som tidigare. Att någon är på plats, deltar i möten och levererar enligt plan säger inte nödvändigtvis något om hur personen faktiskt mår. Det gör att vi lätt tolkar funktion som välmående.

Men det är inte samma sak

För att kunna fånga psykisk ohälsa tidigare behöver vi därför förändra vad vi tittar efter. Mindre fokus på tydliga avvikelser, mer uppmärksamhet på förändring över tid. Mindre fokus på resultat i stunden, större förståelse för hur hållbart det resultatet faktiskt är.

Det kräver också något annat än enstaka avstämningar, det kräver kontinuitet, att vi ser mönster, inte bara enskilda tillfällen. För det är i förändringen signalerna finns, och det är först när vi börjar se dem som vi också får möjlighet att agera i tid.