Vi ser ohälsan för sent

Psykisk ohälsa i arbetslivet är inte något nytt. Men det som har förändrats är omfattningen och vilka som drabbas. Samtidigt är det en annan sak som blir allt tydligare,

vi ser det ofta för sent.

På de flesta arbetsplatser finns en vilja att agera. Chefer vill stötta, organisationer vill ta ansvar och ambitionen att arbeta förebyggande är ofta uttalad.

Men i praktiken sätts insatserna ofta in först när problemen redan har blivit synliga, när frånvaron ökar, när prestationen påverkas eller när någon inte längre orkar som tidigare.

Det innebär att vi möter psykisk ohälsa först när den redan har fått fäste, inte när den börjar

En del av förklaringen ligger i hur arbetslivet har förändrats. I ett mer hybridbaserat arbete ses vi inte lika ofta i vardagen. De spontana mötena blir färre, de små signalerna svårare att fånga upp. Det som tidigare kunde märkas i ett rum i energi, närvaro eller beteende blir idag lättare att missa.

Samtidigt har gränsen mellan arbete och privatliv blivit mer otydlig. Många fortsätter arbeta trots att de inte mår bra. De är närvarande, men inte fullt fungerande. Det som tidigare hade blivit en tydlig frånvaro syns nu i stället som sjuknärvaro.

Det gör att ohälsan inte försvinner den blir bara mindre synlig

Psykisk ohälsa är dessutom sällan tydlig i början. Den syns inte alltid i siffror och uttrycks sällan rakt ut. I stället visar den sig i små förändringar över tid i energi som minskar, i fokus som sviktar och i beteenden som gradvis förändras.

"I ett arbetsliv med högt tempo och begränsad tid för reflektion är det lätt att sådana signaler passerar obemärkta"

Samtidigt ligger ett stort ansvar nära verksamheten. Det är ofta chefen som förväntas se, förstå och agera. Men många saknar rätt förutsättningar. Tiden räcker inte alltid till, strukturen för att följa upp hälsa saknas och det är inte alltid självklart hur signaler ska tolkas.

Det handlar sällan om brist på vilja, snarare om brist på förutsättningar

Resultatet blir att arbetet med psykisk hälsa i praktiken blir reaktivt. Vi agerar när något redan har hänt, när någon redan mår dåligt och när konsekvenserna blivit tydliga, men då har vi ofta redan tappat det som är svårast att få tillbaka tiden.

Om vi vill arbeta mer förebyggande behöver vi därför flytta perspektivet, inte bara bli bättre på att upptäcka problem, utan på att förstå det som sker innan de blir synliga.

"För det är där skillnaden uppstår långt innan ohälsan syns i statistiken".